-

2011-06-08 @ 15:24:00
En text jag hittade i en bok, en verklighets text. En text som stämmer så bra med verkligheten.

"En vän till mig misshandlades av flera okända killar på väg hem från en klubb i Stockholm. Helt oprovocerat tvingades han ner på marken och fick ta emot sparkar, främst mot huvudet. En grotesk handling som kommer att ge livslånga men.
   Vi sitter vid hans köksbord och han berättar att han mår dåligt när han ser brottslingarnas ansikten framför sig. Än värre är att minnas ansiktena av de människor som bara gick förbi, som inte ingrep, som inte yppade ett ord, trots att han vädjade om hjälp. Jag har tänkt mycket på vad vi som betraktare kan göra när vi ser orättvisor eller rena brott. Många är rädda att ingripa fysiskt, vilket jag har respekt för. Men att ingripa är inte detsamma som att ta till våld. Jag är till exempel rätt bra på att gapa. Att öppna munnen och antingen prata, gapa eller gråta är också att ingripa, att ha modet att säga ifrån och ta ett ansvar för det som händer runt omkring oss. Jag är stolt över den egenskapen och tackar alla skitstövlar som har korsat min väg och fått mig att utveckla det här draget. Den som tycker det är jobbigt att höja rösten kan göra annat. Till exempel ta fram mobilen och fota eller filma brottet för bevis i utredningen. Det är också ett sätt att kämpa mot våld.
   Jag tittar på det söndeslagna ansiktet framför mig. Om en enda människa hade höjt rösten den där sena kvällen i centrala Stockholm hade det kanske inte behövt gått så långt. Den personen hade kunnat inspirera och ge mod till andra. Vad är vi rädda för? Vår egen säkerhet? Eller är det så att vi följer den sedan barnsben inpräntade i parollen "sköt dig själv och skit i andra"?

Ur boken FRED 100 röster mog våld och krig.    

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback