Jag fortsätter kämpa även om jag stupar, för jag vet att jag kan nå dit jag vill.

2011-06-30 @ 20:44:55

Jag försöker och jag försöker, jag hoppas och hoppas. Men varför går det inte? Varför blir det inte bättre, varför finns tankarna alltid kvar? Så trött på det här. Jag vill ju verkligen. Varför går det inte när man vill och verkligen försöker? Kan det inte bara försvinna? Trollas bort ur mitt liv. Ska önska mig en trollkarl som verkligen kan trolla, som kan trolla bort de här tankarna eller ska vi kalla de demoner? Det tar verkligen på mig.

Tusentals kläder men aldrig något som passar. Aldrig nöjd. Vänder mig om så fort jag ser mig själv i spegeln. Jag vill kunna njuta av ett glas vin med mina vänner utan att känna mig tjock. Jag vill kunna njuta av all mat utan en massa tjockhets tankar och tankar om en missnöjd kropp. Jag äter ändå. Trotts tankarna. Jag vill äta, jag vill övervinna de här demonerna som gör att mina tankar blir hemska. Jag äter och verkligen försöker för att övervinna men när ska en förändring ske ? Jag vet att man inte går upp i vikt av mat. All mat är bra i måttliga mängder. Men ändå säger "demonerna" åt mig att jag blir tjock. Även fast att jag vet så kan jag inte lyssna på mig själv fastän att jag skulle vilja.
 De hemska tankarna tar över om att jag är tjock.

Jag har inte spytt på väldigt väldigt länge. Minns inte ens när sist var faktiskt? Det är ett STORT FRAMSTEG. Att jag kunde sitta på samma plats. Jag vet vad som är lätt att spy upp och vad som inte är. Jag vet hur jag gör det svår spydda lätt spytt osv. Jag vet hur det olika smakar när de kommer upp. Jag har suttit på samma plats så många gånger så jag vet. Jag är glad att jag inte spytt på väldigt länge.

Jag är stolt över mig själv. Riktigt stolt. Det försörde mig så mycket. Mina fingrar, mina tänder och mina inälvor (stava) Om man spytt allt för länge (alltså i många år och allt för ofta) så kan det hända att man dör. För att organen har frätits sönder. Så mer än glad är jag för att det är slut på spyerna. Eller det är slut nu iellafall och jag hoppas att de aldrig mer kommer tillbaka. På ett sätt kanske det finns ett ljus i det här. Jag trodde aldrig jag skulle kunna hålla mig ifrån att spy. Men titta nu. Jag har gjort det. Det tog ett långt tag, men jag har klarat det. Hoppas det håller i sig bara. Jag kanske får ge mig tusan på det andra också och verkligen ge det en chans en låååång chans så kanske det också blivit bra tillslut. Hoppas gör jag varje dag. Jag försöker att inte äta allt för onyttigt heller eftersom det blir värre för mig då. Så ah jag fortsätter hoppas och kämpar. För frisk är det jag ska bli. Nu ska jag hämta min sallad och mysa ner mig framför TVn.


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback